När tar tårarna slut?

Såhär är det. Jag har inte ord att beskriva exakt hur mycket du betyder för mig My. Och hade jag sagt det till dig face to face hade jag gått sönder.
Du är helt fantastisk på alla sätt och vis. Du har visat mig vad vänskap verkligen är och för det är jag dig evigt tacksam.
Jag har aldrig haft så roligt med någon som jag har med dig. Jag har heller aldrig varit så trygg med någon att jag kunnat gråta och snora på dess axel förut. Allt du gör och har gjort för mig är jag så otroligt glad för. Du får mig att hitta glädje i varenda dag, varenda stund. Du är enda anledningen till att jag stannat kvar i fif hela 2an. Utan dig här hade jag flyttat hem för längesedan. 
  Jag håller på att gå sönder. Jag har en sorg som river i mig. Jag är kluven på ett sätt jag aldrig varit förr. Jag vill inte överge dig, jag vill att allt ska vara som det är precis just nu, för alltid. Men det är inget alternativ. Du vet, då du vill skrika på mig att jag tänker fel, precis i dom lägena vill jag skrika på dig att du ska följa med. Bo hos mig. Hitta nån skola du vill gå nånstans runt mig. Jag vill verkligen inte ha massa mil mellan dig och mig, bara tanken gör så jävla ont. Men så som det är nu så måste jag flytta hem. Ingen trivs här längre, alla människor här har slut på energi och mår inte bra längre. Förr kunde man få energi och vilja genom att bara umgås med spralliga hundsportstjejer en stund, men det finns nästan inga sådana kvar. Det är ledsna skal, skuggor av vilka vi var då vi började här...

Jag gråter floder av dina tankar att detta är ditt fel. För lyssna på mig My, DET HÄR HAR INTE MED DIG ATT GÖRA! Inte alls, ingenstans. Detta är ett beslut jag har varit tvungen att ta helt utifrån mig, min hälsa och vad jag vill med mitt liv. 
Du har en del i detta beslutet, absolut, men det är att du har gjort det hundra gånger svårare för mig att lämna forshaga än vad det skulle vara annars... Du är en utav anledningarna att jag kämpat och varit kvar, vecka efter vecka. Dag efter dag. Du är också en utav dom som räddat mina stunden, då varje andetag varit en kamp. Men du kan inte rädda mig. Den enda som kan rädda mig är jag. Och att flytta hem och börja jobba är mitt sätt att rädda mig själv. Du har hållit mig flytande och för det är jag EVIGT tacksam. DU har varit en sann vän i alla lägen. Tack...
Det gör ont i mig när du anser att du har varit en dålig vän, för det har du inte. Det enda jag varit förtvivlad över är att du har distanserat dig. Det gör ont i mig att du tvingar mig att bli någon som överger dig. Ser du inte att jag fortfarande finns? Att jag fortfarande vill dig väl? Jag VILL INTE tappa dig My, inte för allt i världen och jag tänker kämpa för våran vänskap. Men så som det är just nu så har du gett upp. Du ser mig redan som något som försvunnit, svikigt och lämnat dig.
Men om du låter mig vara kvar så kommer jag vara det! För alltid... Jag kräver inte av dig att du ska höra av dig varje dag, jag kräver inte av dig att du ska släppa allt i fof och komma hit och hälsa på mig för jämnan. Men jag KRÄVER av dig att du ska svara då jag hör av mig till dig, att du ska umgås med mig då vi får chansen och hjälpa MIG att hålla våran vänskap vid liv, för det är vi världa båda två! Eller hur? Säger du nu att våran vänskap inte är värd att kämpa för så kommer jag bli så otroligt ledsen och besviken på dig My. För det här är inte frågan om Island-Sverige antal mil, det handlar om några sketna kommuners avstånd. Och jag är en jävel på att åka tåg och du med. Du är dessutom en alldeles strålande förare då det kommer till det där med bilar. Självklart klarar vi detta, trotts milen!
Detta är en fight vi hade behövt ta hur som helst, för studenten hade gjort samma sak. Lagt massa mil mellan oss. Hade du tänkt bryta kontakten då? 
Vill du veta vad jag skrev till Bizipp för någon vecka sedan? Jag skrev såhär: 
Jag förgör My. Jag ser henne falla samman och jag kan inte göra något åt det. Hur kan ett beslut som är så rätt i mitt liv vara så fel i någon annans? Jag vill inte lämna henne. Jag vill att allt ska vara som det är precis just nu, men med den lilla detaljen att jag är lycklig och det är jag inte här.
Hur fan ska jag göra? Jag kan inte stanna ett år till för andras skull, så som jag gjort i tvåan. Det gör ont, Bizipp. Hur ska jag överleva utan My (och dig) precis vid min sida?
Hon är lika trasig som jag och hon drar sig undan nu. Distanserar sig och släpper inte in mig. Jag vet att det är hennes sätt att hantera en eventuell förlust, men jag vill inte att hon ska se mig som en förlust. Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig överge henne. Men frågan är om hon kommer tillåta mig att finnas i hennes liv med alla dessa mil emellan oss...
Jag vill bli av med smärtan, göra rätt, ta beslut som gynnar alla och så sitter jag i en sådan här sits. Fan för livet!
Om hon nu drar sig undan ännu mer, kan du snacka med henne? Se till så att hon får ur sig det hon känner. Se till så att hon inte går sönder helt. För det får bara inte hända. Det får inte hända My! Min fina, fina My.
Tar tårarna någonsin slut?

Jag hoppas att du kan förstå My... Jag hoppas verkligen att du inser att det faktiskt går. Att det här inte är slutet, men det är upp till dig nu. Jag gör allt för dig och jag kommer alltid, alltid, alltid att göra det men du måste tillåta mig! Häng inte upp dig på antalet mil eller på att vi inte lever samma liv längre. Jag känner ändå de flesta i fif som du lär prata och berätta om, jag kommer alltid kunna ha en förståelse för hur det är i foshaga, lärarna, skolan kö på ica och allt det där som hör till!
Jag älskar dig My, som den underbara, fantastiska och sprudlande vännen och människan du faktiskt är! Snälla, snälla, snälla.. LÅT mig fortsätta finnas för dig! Jag kommer bli lika vilsen utan dig som du kommer bli utan mig. Jag behöver dig och jag tror att du behöver mig med. Så ge inte upp detta My! Det får du faktiskt inte! Bästa, bästa, bästa Du...