Jag har gått på en skola med hundinriktning, men som för mig inte alltid levde upp till mina förväntningar och som dessutom stundtals gjorde mig riktigt, riktigt ledsen. Men det fanns två dagar i veckan som gjorde att jag alltid kämpade på, dessa två dagarna var det dragträning!
 
I en inriktning som är dominerad av tjejer kan det ibland vara en del tjaffs. En hel del, för att vara mer uppriktig... Stundtals är det aktiv krigsföring som vi ägnade oss åt, med allt vad det innebär. Men så startade Tina Sporrong upp draggruppen och allt ändrades. Vi var ett ganska osäkert gäng som kom till träningen första gången. Och alla fann med all säkerhet att det fanns många människor där som man inte kom överens med! Med viss bitterhet över det började vi lyssna på Tina. Och hon tog med oss till en helt ny värld. Denna späda, blonda tjejen med det stora leendet och den aldrig sinande energin lyckades blåsa bort våran bitterhet och osäkerhet.
Till nästa träning kom alla med en helt ny inställning och ett leende på läpparna. Vi kämpade oss fram på inlines, vissa riktigt duktiga, vissa riktigt dåliga och vissa som stark överskattade sin egna förmåga. Med samma glädje och okuvliga energi guidade Tina oss till bättre inlines åkande. Hon tröstade då vi kände oss värdelösa, peppade då vi ville ge upp och försökte med stort tålamod hålla ordning på de som åkte jätte fort utan att ha lärt sig bromsa. 
Det som var så otroligt var att under denna träning försvann fiende känslan och ersattes av glädje och gemenskap. Även de som kanske inte hittat sin plats riktigt, fann en given plats i draggruppen. 
Vi kämpade på med inlines och gick sedan över till att träna våra hundar i den ädla konsten drag. Även här var det som på inlines. Vissa hundar var jätte duktiga och drog jätte fint med förare som sprang allt vad dom orkar, vissa hundar fattade inte riktigt grejen så deras förare sprang också allt vad dom orkade, men med hunden i släptåg istället för tvärt om och vissa hade hundar som drog och massa energi i benen och de sprang utan att tänka på hur de skulle få stopp.
Även under denna perioden hade vi enormt roligt och alla hejjade på alla. Sammanhållningen blev ännu starkare och fientligheten var sedan länge bortblåst. 
När snön kom började skidskolan, vilket gick bra för vissa och mindre bra för andra. Men även här skrattade vi så tårarna sprutade! I stunder av vemod fick Tina stå ut med klagomål i stil med "skidorna är för hala", "det är kallt", "jag har ont", "det här är inte roligt" och "hur ska jag kunna göra sådär med dom här långa plankorna på fötterna?!". Men hon peppade, hurrade, hejjade och berömde. Hon lyckades sudda ut tanken på träningsvärk, skrubbsår, blåmärken och dumma skidor och fick oss att kämpa ännu lite till. 
Jag för min egna del lärde mig aldrig det där med skidor, trotts alla timmar Tina lade ner på att försöka lära mig snittsen. Och nog hittade jag snittsen alltid, men då gick det så otroligt fort att jag fegade ur. Jag köpte en släde istället! Och Tina coachade mig och hejjade på precis lika mycket som innan, även om jag valde en anna väg. Att kunna anpassa sig helt efter sina elever är få förunnat, men det är sannerligen en kunskap och ett personlighetsdrag som Tina har i massor!  

Jag skulle kunna skriva om draggruppen i all oändlighet och med lätthet författa en bok i tjocklek med bibeln! Jag är så innerligt tacksam för att gruppen startades och att det var just Tina som gjorde det... Jag känner ingen annan som hon! Hon är helt otrolig som med glädje och humor kan leda en grupp med 30 tjejer och 3 stycken motsträviga killar. Det tog inte lång tid innan man kämpade som aldrig förr och vi hade tävlingsambition allihop. Att kunna få människor att prestera över sin egna förmåga är en stor grej och att dessutom göra det med en helt igenom positiv attityd är beundransvärt! Tina skapade en familj i och med draggruppen. Hon skapade två eftermiddagar där man fick ledigt från allt det jobbiga och bara ägnade sig åt gruppen, hurrar ropen, peppningen, skratten, att torka varandras kamp tårar och att göra något så ofantligt roligt med sina hundar. Vi i draggruppen stod starka i vår gemenskap och än idag sprider sig ett leende på läpparna hos de flesta som tänke på draggruppen. Alltså, fy sjutton vad kul vi har haft! Höga berg och djupa dalar, absolut, men vi har onekligen haft otroligt kul trotts dom kämpiga perioderna, trotts hundar som inte drar, trotts hundar som drar för mycket och trotts dåliga skor med skosnören som alltid går upp.

För mig har draggruppen och Tina varit en anledning att gå kvar på skolan, att kämpa lite till och anledningen till att gå upp på morgonen. För mig har denna gruppen gjort underverk! Minst sagt. Jag tror ännu mer på mig själv och tack vare alla Tinas prestationer och allt hon lyckats med har jag insett att visst sjutton går det! Visst sjutton kan man lyckas! I mina jobbiga stunder, då jag inte vet hur jag ska göra eller vad som bli bäst, då tänker jag på Tina. Tänker att om Tina kan så kan väl jag med! Och detta peppar Tina mig i. Alltid!
Det är storhet i en ledare som låter sina elever växa upp till dess egna nivå, som peppar och grattar även om en elev har en snabbare kilometer tid än vad Tina och hennes hund Ninja har, som låter sina elever ha egna projekt och hjälper de lyckas oavsätt nivå på projektet. 
Jag älskar draggruppen, alla skratten, alla blåmärkena, alla gånger man ramlade på skidorna och inte tog sig upp, alla gånger jag trillade av släden och alla gånger jag grät och ville sluta och det fanns en Tina där, som tröstade och kramade, förstod och lyssnade, peppade och gav energi. Jag vet inte vad jag älskar mest, men jag vet att Tina är långt upp på min älska-lista. För allt hon gjort och sagt, för att hon startade draggruppen och gjorde den till vad den är, för alla kramar jag fått, för alla underbara stunderna i mitt liv där hon varit med.. För att hon är hon, helt enkelt!

Tack Tina, för exakt allt! <3 Du är en stjärna utan dess like!

Såhär är det. Jag har inte ord att beskriva exakt hur mycket du betyder för mig My. Och hade jag sagt det till dig face to face hade jag gått sönder.
Du är helt fantastisk på alla sätt och vis. Du har visat mig vad vänskap verkligen är och för det är jag dig evigt tacksam.
Jag har aldrig haft så roligt med någon som jag har med dig. Jag har heller aldrig varit så trygg med någon att jag kunnat gråta och snora på dess axel förut. Allt du gör och har gjort för mig är jag så otroligt glad för. Du får mig att hitta glädje i varenda dag, varenda stund. Du är enda anledningen till att jag stannat kvar i fif hela 2an. Utan dig här hade jag flyttat hem för längesedan. 
  Jag håller på att gå sönder. Jag har en sorg som river i mig. Jag är kluven på ett sätt jag aldrig varit förr. Jag vill inte överge dig, jag vill att allt ska vara som det är precis just nu, för alltid. Men det är inget alternativ. Du vet, då du vill skrika på mig att jag tänker fel, precis i dom lägena vill jag skrika på dig att du ska följa med. Bo hos mig. Hitta nån skola du vill gå nånstans runt mig. Jag vill verkligen inte ha massa mil mellan dig och mig, bara tanken gör så jävla ont. Men så som det är nu så måste jag flytta hem. Ingen trivs här längre, alla människor här har slut på energi och mår inte bra längre. Förr kunde man få energi och vilja genom att bara umgås med spralliga hundsportstjejer en stund, men det finns nästan inga sådana kvar. Det är ledsna skal, skuggor av vilka vi var då vi började här...

Jag gråter floder av dina tankar att detta är ditt fel. För lyssna på mig My, DET HÄR HAR INTE MED DIG ATT GÖRA! Inte alls, ingenstans. Detta är ett beslut jag har varit tvungen att ta helt utifrån mig, min hälsa och vad jag vill med mitt liv. 
Du har en del i detta beslutet, absolut, men det är att du har gjort det hundra gånger svårare för mig att lämna forshaga än vad det skulle vara annars... Du är en utav anledningarna att jag kämpat och varit kvar, vecka efter vecka. Dag efter dag. Du är också en utav dom som räddat mina stunden, då varje andetag varit en kamp. Men du kan inte rädda mig. Den enda som kan rädda mig är jag. Och att flytta hem och börja jobba är mitt sätt att rädda mig själv. Du har hållit mig flytande och för det är jag EVIGT tacksam. DU har varit en sann vän i alla lägen. Tack...
Det gör ont i mig när du anser att du har varit en dålig vän, för det har du inte. Det enda jag varit förtvivlad över är att du har distanserat dig. Det gör ont i mig att du tvingar mig att bli någon som överger dig. Ser du inte att jag fortfarande finns? Att jag fortfarande vill dig väl? Jag VILL INTE tappa dig My, inte för allt i världen och jag tänker kämpa för våran vänskap. Men så som det är just nu så har du gett upp. Du ser mig redan som något som försvunnit, svikigt och lämnat dig.
Men om du låter mig vara kvar så kommer jag vara det! För alltid... Jag kräver inte av dig att du ska höra av dig varje dag, jag kräver inte av dig att du ska släppa allt i fof och komma hit och hälsa på mig för jämnan. Men jag KRÄVER av dig att du ska svara då jag hör av mig till dig, att du ska umgås med mig då vi får chansen och hjälpa MIG att hålla våran vänskap vid liv, för det är vi världa båda två! Eller hur? Säger du nu att våran vänskap inte är värd att kämpa för så kommer jag bli så otroligt ledsen och besviken på dig My. För det här är inte frågan om Island-Sverige antal mil, det handlar om några sketna kommuners avstånd. Och jag är en jävel på att åka tåg och du med. Du är dessutom en alldeles strålande förare då det kommer till det där med bilar. Självklart klarar vi detta, trotts milen!
Detta är en fight vi hade behövt ta hur som helst, för studenten hade gjort samma sak. Lagt massa mil mellan oss. Hade du tänkt bryta kontakten då? 
Vill du veta vad jag skrev till Bizipp för någon vecka sedan? Jag skrev såhär: 
Jag förgör My. Jag ser henne falla samman och jag kan inte göra något åt det. Hur kan ett beslut som är så rätt i mitt liv vara så fel i någon annans? Jag vill inte lämna henne. Jag vill att allt ska vara som det är precis just nu, men med den lilla detaljen att jag är lycklig och det är jag inte här.
Hur fan ska jag göra? Jag kan inte stanna ett år till för andras skull, så som jag gjort i tvåan. Det gör ont, Bizipp. Hur ska jag överleva utan My (och dig) precis vid min sida?
Hon är lika trasig som jag och hon drar sig undan nu. Distanserar sig och släpper inte in mig. Jag vet att det är hennes sätt att hantera en eventuell förlust, men jag vill inte att hon ska se mig som en förlust. Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig överge henne. Men frågan är om hon kommer tillåta mig att finnas i hennes liv med alla dessa mil emellan oss...
Jag vill bli av med smärtan, göra rätt, ta beslut som gynnar alla och så sitter jag i en sådan här sits. Fan för livet!
Om hon nu drar sig undan ännu mer, kan du snacka med henne? Se till så att hon får ur sig det hon känner. Se till så att hon inte går sönder helt. För det får bara inte hända. Det får inte hända My! Min fina, fina My.
Tar tårarna någonsin slut?

Jag hoppas att du kan förstå My... Jag hoppas verkligen att du inser att det faktiskt går. Att det här inte är slutet, men det är upp till dig nu. Jag gör allt för dig och jag kommer alltid, alltid, alltid att göra det men du måste tillåta mig! Häng inte upp dig på antalet mil eller på att vi inte lever samma liv längre. Jag känner ändå de flesta i fif som du lär prata och berätta om, jag kommer alltid kunna ha en förståelse för hur det är i foshaga, lärarna, skolan kö på ica och allt det där som hör till!
Jag älskar dig My, som den underbara, fantastiska och sprudlande vännen och människan du faktiskt är! Snälla, snälla, snälla.. LÅT mig fortsätta finnas för dig! Jag kommer bli lika vilsen utan dig som du kommer bli utan mig. Jag behöver dig och jag tror att du behöver mig med. Så ge inte upp detta My! Det får du faktiskt inte! Bästa, bästa, bästa Du...

Ikväll har vi satsat på shejping. Det har inte varit Kiwis favorit sysselsättning, hon har mest suckat och gått. Men idag var det sanneligen andra bullar! Min lilla tös har äntligen minskat sina stressnivåer och har nu energi och hjärnceller över att tänka för egen maskin. Och det var precis vad hon gjorde! Hon tänkte så det knakade och det bara sprakade av beteenden. Äntligen har hon roligt med mig. Äntligen har bitarna fallit på plats. Äntligen känns det här 100% rätt!

Idag har vi spenderat hela dagen nere i hundstallet. Vi gick ner vid 11 tiden och stannade till 9 på kvällen. Jag, Lotta, Martin och Oskar hade en otroligt bra dag. Fast självklart bangade pojkarna tidigare än oss! Hur som helst. Idag har jag kört igenom massor.
Vi har tränat på lydnaden. Jag lät för en gångskull bli att peta på massa detaljer och försökte istället lista ut bästa sättet att träna Kiwi på. Eller framför allt, bästa sättet att belöna henne på. Där fick jag många stora insikter och sista lydnadspasset för dagen kändes helt sanslöst bra!
Vi tränade även ronderingar. Det är något som jag tror att hon aldrig har tränat innan, men min kvicktänkta grå avslutade dagen med att rondera jätte fint kring två skul. Jag är förundrad över hur många hjärnceller hon har att investera i träningen, nu när jag skapat en vardag där hon faktiskt kan spara lite på både hjärna och kraft. 
Vi körde också flera skyddspass och det gick super! Vi gjorde strålande transporter, Lotta fick ställa upp som figg och vi klarade av att gå fot i kontrollerade former (UTAN LJUD!) bakom Lotta och både på hennes vänstra och högra sida. Det var jobbigt som sjutton för Kiwi, men eftersom jag mutade henne med bacon tog hon rätt beslut och stannade vid min sida. 
Jag passade också på att träna på snabba lägganden, ligga kvar medans jag tog ett steg åt sidan och sedan få springa iväg i en mini flykt. Vi tränade också en del på släppanden, bevakningar och att kunna sitta tyst och avslappnat ute vid figgen. Hela tiden förvånade Kiwi mig med att lösa uppgifterna hon fick med bravur!
Givetvis får vi anpassa en del då man tränar utan "riktig" figg, men vissa lydnadsbitar inom skyddet går finfint att träna på med Lotta som figg! 
Vi tog också tillfället i akt och tränade lite rapport och herrejösses vad hon skötte sig fint. Hon är verkligen som en helt annan hund. Innan har hon gapat och haft sig så fort det vankats rapport och det har inte funnits en tanke på att ens kunna sitta tyst i fotposition i väntan på att få springa. Men nu har bitarna fallit på plats! Hon var lugn, tyst och fokuserad. ETT ENDA startskall fick jag idag! Ett endaste enda och det var ingenting jämfört med dom startvrålen jag haft innan... Hon sprang med samma tempo ifrån mig som till mig och använde nosen på bästa sätt utan att slå av på farten. 

Jag är så stolt, glad och lycklig! Idag har exakt allting fungerat! Jag har en klar vision för framtiden och har återigen börjat dröma...

Tänkte att det kan vara en bra grej att återigen skapa sig ett sätt att ventilera. Att skriva av sig är verkligen underskattat. Både då det gäller bra och dåliga saker. 
Jag saknar lite att kunna titta tillbaka och minnas då det gick bra, under dom där perioderna då det inte går så bra.
Så nu är det kanske dags. 
Jag ska i alla fall skriva om Kiwis L-test här. Det ska jag. Imorgon.

Dagen har varit lååång. Började praktisera (jobba) klockan 9 på morgonen och slutade klockan kvart i 11 på kvällen. Många timmar.
Timmarna har iaf gått fort, för det har varit en händelserik dag!
Vad hände sisådär mitt på dagen? Jo, vattnet slutade att fungera. Vi lyckades inte lista ut felet, så Thomas ringer en service firma, dom har semsterstängt till den 1 augusti, men har jour telefon som kostar hur mycket som helst att ringa till. Efter mycket om och men ringde Thomas till jourtelefonen, men dom kunde inte komma och laga det ändå.
Så nu finns inget vatten här i klickerklok-land förens den 2 augusti.

Så vad sägs om nya upplägget?
Ta en svalkande och "renande" dusch i den fint smutsbruna svartån

Utför dina behov på det pittoreska och rara utedasset

Hämta vatten till fåren på ett spännande vis, luta dig fram över å kanten för att få vatten i din hink och se om kanten håller eller om du får dig en ofrivillig "dusch"

Ta dig ett törstsläckande och ljummet glas vatten ur dunken med vatten som i stadig takt minskar
 
Känn hur det var förr i tiden, handtvätta dina kläder i ån
 
Hmm.. Ska inte klaga, men hur fan kan en servicefirma vara så jäkla lata att dom inte kan rycka ut en snabbis även om det är deras semester?!
Ska bli spännande med kurs i helgen.. 8 stycken hundar och 8 stycken människor, alla dricker massa vatten i värmen!
Här är vattensnåleri och mat på papptallrikar som gäller.

Sedan gjorde vi en till hage till fåren, en hage med elstängsel. Så nu slutar dom förhoppningsvis rymma!
Det jag fick göra var att köra en röjsåg. Precis hur kul som helst, brukar jag tycka. Men detta var en liten klenis röjsåg. När det blev lite tjockt med gräs så snurrade den till sig en tuva och låste fast sig i gräset. Varpå jag fick haka loss den från selen och rycka bort den fastkilade grästuvan. Detta upprepades mååånga gånger.
Och medan jag gick där och störde mig på klenis-husqvarna-röjsågen så kände jag något nytt skvätta upp i ansiktet på mig. Detta var inte gräs eller småsten som vanligtvis är det man lyckas skjuta i ansiktet på sig själv. Det här var blött och kallt.
Och vad får jag se när jag tar bort röjsågen från där jag röjer? Jo, en halv mördarsnigel. Känner efter i ansiktet, kollar ner på handen och jo visst är både min hand och mitt ansikte fullt av hackad-slemmig-död-mördarsnigel. Mumma!

Då kändes det verkligen som att Gud eller Allah eller nån satt på ett vitt fluffigt moln, hade piss tråkigt, skojade till det och sedan skrek ner mot mig "HA! Snigelslem in your face!"

Imorgon är jag iaf ledig. Lycklig över det! Jag ska sova ut, träna mina hundar tills dom baxnar, fråga Thomas om jag får låna hans kickbike och dra ut på en långtur med hundarna, kanske ligga i gräset och titta på molnen på himlen och komma på en klyftig kommentar att säga till Gud eller Allah eller vem fan det nu var som hade så jävla tråkigt och tyckte att jag förtjänade att ha hackad-slemmig-död-mördarsnigel i ansiktet!

En mycket bra dag!

Idag har jag klippt 162 st klor. Borstat, kollat igenom, plockat eventuella fästingar, klippt och polerat 9 stycken hundar. Så, ja, hundarna som precis börjat gilla mig har nu helt glömt av varför dom skulle gilla mig... Förutom Pogue (jakt cocker), han älskar mig mer än någonsin. Han var nästan helt omöjlig att fixa med för han var så fruktansvärt glad. Han vifftade inte på svansen i glädje och av iver, han vifftade på exakt hela kroppen (inklusive tassarna). så efter kloklippning och lite "tov-klippning" på magen fick jag ge upp... Var rädd att råka klippa i honom istället för i hans päls.
När jag sedan skulle ta ut Pax  (sträv. vorsteh) så smet Pogue ut och snodde min klotång. Gissa om man känner sig som en idiot när man springer runt och försöker få tag på världens lyckligaste jakt cocker som har världens mest eftertraktade byte. . .
Det gick iaf tillslut och jobbet genomfördes.

Därefter vattnade jag fåren, hjälpe Thomas att designa ett provisoriskt fårhus som ska byggas upp i nya hagen, hjälpte Thomas att rädda ett utan lammen som hade fastnat och inte kom loss av sig själv.

Efter det fick jag ledigt och gick då och badade med hundarna . Och vad händer då? Jo, det blir en lång reva i mina favorit byxor! Jävla skit... Hundarna var iaf glada över att få bada!

Idag har allt känts himla bra faktiskt. Jag lärde mig massor av att titta på när Fanny och hennes träningskompisar tränade agility idag! Verkligen massor! Kan inte vänta innan jag är tillbaka i Forshaga och har fri tillgång till skolans hinder!
Det absolut värsta med denna dagen, och då menar jag verkligen något som kan kategoriseras som värst, var att Lotta stod fast vid sitt beslut att åka hem och åkte vid 4 tiden idag.
Denna praktiken som vi skulle vara på tillsammans och vi som skulle ha så roligt. Men så blir det inte alltid som man tänkt sig. Synd att det blir så...
Men det är en mening med allt, även med detta. Kanske varken jag eller Lotta kan se den meningen just nu, men jag står fast vid att allt händer av en orsak!

Båda hundarna är dålig i magen. Kiwis diarré har kommit tillbaka och Pila snodde hundmat hur Lottas halv packade resväska och har efter det druckigt hur mycket vatten som helst så hon är nu uppsvälld och rund om magen som en höggravid mammut! Hej och hå..
Vi ska dock iväg till veterinären imorgon och röntga Fays mage för att se hur många valpar hon går och bär på. Då håller jag tummarna att det finns Stomach att köpa hos veterinären. Då kommer hundarnas magar bli finfina igen, hoppas vi!

Men nu, efter en härlig dusch, ska jag krypa ner i sängen, titta på en film, äta chokladkex och dricka saft och förhoppningsvis somna innan klockan blir tok mycket.
Vet dock inte hur det ska gå, för hundarna i hundgården har sitt hundrum vägg i vägg med mitt rum och dom leker just nu som vildar där inne, det skälls och brötas som om dom vore 100 hundar där. Tänk att fem hundar kan föra sådant oväsen!

Just nu och några timmar tillbaka har det känts ganska bra allting.
Jag har pratat med Thomas om det där med sängen och det blev väldigt bra. Han vart inte arg och verkade inte ens lite bekymrad över det. Han sa bara att om det luktade för mycket och att man därför inte kunde sova i sängen så får vi väl köpa något sådant där "ta-bort-lukt" medel.

Nu sitter jag i min ner-kissade säng och vilar ryggen. Har släpat ris och jobbat i skogen hela dagen. Men fint blev det och herejösses vad jag och Lotta har varit duktiga. Vi har gjort tre stycken enorma högar med ris och sly. Snart kommer den där djungeln bli en riktigt fin fårhage!
Och appråpå får, jag har lärt mig en hel del om dom. Thomas har alltid svar på mina korkade frågor och genom att ställa dom har jag lärt mig massor.

Nu hoppas jag att mannskapet börjar bli hungriga och att det snart blir middag!

Ja, det här med praktik är inte min starka sida. Därför tänkte jag skriva om allt som händer för att ventliera lite.
Just nu sitter jag och väntar på att lunch makaronerna ska bli färdiga. Någon av hundarna har kissat i min säng och på min sovsäck medans vi jobbade, så hela lunchen har egentligen gått åt till att tvätta det. Därför är jag nu jätte rädd att dom ska komma tillbaka (är inte hemma nu) och se oss sitta här och tro att vi har maskat och slutat jobba bara för att dom åkte. Dessutom är jag livrädd för att jag ska behöva betala sängen, för det är rejält med kiss.
Fan...