Till Tina!

Jag har gått på en skola med hundinriktning, men som för mig inte alltid levde upp till mina förväntningar och som dessutom stundtals gjorde mig riktigt, riktigt ledsen. Men det fanns två dagar i veckan som gjorde att jag alltid kämpade på, dessa två dagarna var det dragträning!
 
I en inriktning som är dominerad av tjejer kan det ibland vara en del tjaffs. En hel del, för att vara mer uppriktig... Stundtals är det aktiv krigsföring som vi ägnade oss åt, med allt vad det innebär. Men så startade Tina Sporrong upp draggruppen och allt ändrades. Vi var ett ganska osäkert gäng som kom till träningen första gången. Och alla fann med all säkerhet att det fanns många människor där som man inte kom överens med! Med viss bitterhet över det började vi lyssna på Tina. Och hon tog med oss till en helt ny värld. Denna späda, blonda tjejen med det stora leendet och den aldrig sinande energin lyckades blåsa bort våran bitterhet och osäkerhet.
Till nästa träning kom alla med en helt ny inställning och ett leende på läpparna. Vi kämpade oss fram på inlines, vissa riktigt duktiga, vissa riktigt dåliga och vissa som stark överskattade sin egna förmåga. Med samma glädje och okuvliga energi guidade Tina oss till bättre inlines åkande. Hon tröstade då vi kände oss värdelösa, peppade då vi ville ge upp och försökte med stort tålamod hålla ordning på de som åkte jätte fort utan att ha lärt sig bromsa. 
Det som var så otroligt var att under denna träning försvann fiende känslan och ersattes av glädje och gemenskap. Även de som kanske inte hittat sin plats riktigt, fann en given plats i draggruppen. 
Vi kämpade på med inlines och gick sedan över till att träna våra hundar i den ädla konsten drag. Även här var det som på inlines. Vissa hundar var jätte duktiga och drog jätte fint med förare som sprang allt vad dom orkar, vissa hundar fattade inte riktigt grejen så deras förare sprang också allt vad dom orkade, men med hunden i släptåg istället för tvärt om och vissa hade hundar som drog och massa energi i benen och de sprang utan att tänka på hur de skulle få stopp.
Även under denna perioden hade vi enormt roligt och alla hejjade på alla. Sammanhållningen blev ännu starkare och fientligheten var sedan länge bortblåst. 
När snön kom började skidskolan, vilket gick bra för vissa och mindre bra för andra. Men även här skrattade vi så tårarna sprutade! I stunder av vemod fick Tina stå ut med klagomål i stil med "skidorna är för hala", "det är kallt", "jag har ont", "det här är inte roligt" och "hur ska jag kunna göra sådär med dom här långa plankorna på fötterna?!". Men hon peppade, hurrade, hejjade och berömde. Hon lyckades sudda ut tanken på träningsvärk, skrubbsår, blåmärken och dumma skidor och fick oss att kämpa ännu lite till. 
Jag för min egna del lärde mig aldrig det där med skidor, trotts alla timmar Tina lade ner på att försöka lära mig snittsen. Och nog hittade jag snittsen alltid, men då gick det så otroligt fort att jag fegade ur. Jag köpte en släde istället! Och Tina coachade mig och hejjade på precis lika mycket som innan, även om jag valde en anna väg. Att kunna anpassa sig helt efter sina elever är få förunnat, men det är sannerligen en kunskap och ett personlighetsdrag som Tina har i massor!  

Jag skulle kunna skriva om draggruppen i all oändlighet och med lätthet författa en bok i tjocklek med bibeln! Jag är så innerligt tacksam för att gruppen startades och att det var just Tina som gjorde det... Jag känner ingen annan som hon! Hon är helt otrolig som med glädje och humor kan leda en grupp med 30 tjejer och 3 stycken motsträviga killar. Det tog inte lång tid innan man kämpade som aldrig förr och vi hade tävlingsambition allihop. Att kunna få människor att prestera över sin egna förmåga är en stor grej och att dessutom göra det med en helt igenom positiv attityd är beundransvärt! Tina skapade en familj i och med draggruppen. Hon skapade två eftermiddagar där man fick ledigt från allt det jobbiga och bara ägnade sig åt gruppen, hurrar ropen, peppningen, skratten, att torka varandras kamp tårar och att göra något så ofantligt roligt med sina hundar. Vi i draggruppen stod starka i vår gemenskap och än idag sprider sig ett leende på läpparna hos de flesta som tänke på draggruppen. Alltså, fy sjutton vad kul vi har haft! Höga berg och djupa dalar, absolut, men vi har onekligen haft otroligt kul trotts dom kämpiga perioderna, trotts hundar som inte drar, trotts hundar som drar för mycket och trotts dåliga skor med skosnören som alltid går upp.

För mig har draggruppen och Tina varit en anledning att gå kvar på skolan, att kämpa lite till och anledningen till att gå upp på morgonen. För mig har denna gruppen gjort underverk! Minst sagt. Jag tror ännu mer på mig själv och tack vare alla Tinas prestationer och allt hon lyckats med har jag insett att visst sjutton går det! Visst sjutton kan man lyckas! I mina jobbiga stunder, då jag inte vet hur jag ska göra eller vad som bli bäst, då tänker jag på Tina. Tänker att om Tina kan så kan väl jag med! Och detta peppar Tina mig i. Alltid!
Det är storhet i en ledare som låter sina elever växa upp till dess egna nivå, som peppar och grattar även om en elev har en snabbare kilometer tid än vad Tina och hennes hund Ninja har, som låter sina elever ha egna projekt och hjälper de lyckas oavsätt nivå på projektet. 
Jag älskar draggruppen, alla skratten, alla blåmärkena, alla gånger man ramlade på skidorna och inte tog sig upp, alla gånger jag trillade av släden och alla gånger jag grät och ville sluta och det fanns en Tina där, som tröstade och kramade, förstod och lyssnade, peppade och gav energi. Jag vet inte vad jag älskar mest, men jag vet att Tina är långt upp på min älska-lista. För allt hon gjort och sagt, för att hon startade draggruppen och gjorde den till vad den är, för alla kramar jag fått, för alla underbara stunderna i mitt liv där hon varit med.. För att hon är hon, helt enkelt!

Tack Tina, för exakt allt! <3 Du är en stjärna utan dess like!